Som Mockapocka och Nilla skrivit den senaste tiden (och även Mofs idag) om syskonkärlek, eller systerkärlek.

Jag har en syster. En tio år äldre syster som jag idag inte har någon kontakt med alls. Mitt beslut.

Min syster och jag var som natt och dag. Hon självsäker och dominant och jag svag och underlägsen.

Sen gick jag i terapi pga olika mindre roliga erfarenheter (terapin varade ett par år och jag var "färdig" när jag var 26 år) och då synade jag vår relation. Den var inte frisk.

Och jag lider tyvärr inte av att inte ha någon relation till henne. Och det är så tråkigt, att det är så menar jag.

Varför saknar jag henne inte?

Jag började må bättre när vi "separerade" och jag kunde se vår relation tydligare. Allt som skedde upplevde jag skedde på hennes villkor. Jag blev en blek kopia av henne.

Och nu när jag tänker tillbaka på vårt liv tillsammans och på andras syskonrelationer så blir jag nästan sorgsen. Jag avundas Mofs, Nilla och Mockapocka som har en bra relation till era systrar. Det saknar jag. En god relation till en syster.

Förrförra julen avled en kompis pappa och när jag ser den samhörighet de tre syskonen har avundas jag dom.

När mamma dog var jag och Syrran fortfarande tighta, och det var en stor tröst och styrka att ha varandra.

När pappa dog julen-02 så kände jag mig så ensam. Då träffades jag och Syrran för första gången på en massa år. Jag var så himla nervös. Och rädd.

Jag har väl sagt emot min Syster typ tre gånger under åren. Verkligen sagt emot. Inget käbbel utan rakt av haft delade meningar om något viktigt. Helt sjukt va?

Och nu kommer det bästa.

I samband med pappas död (jag och pappa hade en otroligt bra kontakt, dagligen) så blev vi väl inte bästisar precis, men vi var ju tvungna att samarbeta vid t.ex bodelningen. Det gick bra. Vi pratade och t.o.m skrattade och jag kände en börda falla av.

Sen blev det katastrof. Min Syster svek oss alla igen. Och ffa Pappas Sambo. Ljög och faktiskt stal.

Det ledde till ett uppträde a la extreme. Hon ringde och "attackerade" i vanlig ordning, och då brast något hos mig.

Jag fullkomligen skrek åt henne. Jag blev så urförbannad att Maken blev tvungen att springa ur rummet för att inte börja skratta *flinar åt minnet*

Syrran blev chockad. Tyst. Som pricken över iet så vrålade jag till slut att jag vägrar prata med henne när hon varit så otrevlig. Pang med luren. Och Ulrika blev tre meter lång, gick och pöste av stolthet och glädje.

Jag hade sagt ifrån.

Japp.

Helt och fullt.

Nästa gång jag träffade Syrran så var rollerna utbytta. Hon var tyst och rädd, lugn och lågmäld. Jag var nervös men ändå cool. Vi träffades på banken och gjorde avslut. Skrev under papperen och gick skilda vägar utan ovänliga ord. Som en tyst överenskommelse-nu går vi åt var sitt håll....

Tråkigt men faktum är ju att jag inte saknar henne alls. Men jag saknar en syster. Jag står ju nu ensam. Jag har Maken men ingen familj egentligen. Men mår bra ändå. Känner mig stark trots eller kanske pga mina erfarenheter.

Känns skönt.

Men ni som har syskonrelationer och som uppskattar dom, ta vara på dom, ge näring och njut. Jag är avundsjuk på er alla.

Nu är det dags att börja göra kväll. Blir en tidig kväll pga förra natten, hoppas det går bättre för Maken att sova inatt.

När jag läser igenom detta inlägg inser jag hur tragiskt det ser ut *sucka*

Det var inte meningen att dra någon slags snyfthistoria, det är inte synd om mig, det är att gratulera de som har goda relationer med de närmaste.

Grattis!

Och Nattinatti...

Nej, idag blir nog inte så mycket gjort. Maken har det dock värre. Han somnade kl 08.00 imorse. Han satt uppe hela natten pga sina myrkryp i benen. Jag vakade också. Det blir liksom den effekten när någon sparkar och hoppar i och ur sängen hela tiden. Sen tycker jag ju synd om honom.

Jag sov två timmar. Såg att han inte låg i sängen, gick ner och höll honom sällskap med te och film, sen försökte vi somna nere på soffan, istället för att det dåsiga skulle försvinna på väg upp till sovrummet.

Det funkade för mig men inte för honom. Så fort han lägger sig ner så pirrar det i benen så han får nästan ett tuppjuck!

Jag har dock sovit några timmar inatt, ungefär hälften av vad jag skulle ha behövt. Men jag är ju van att vara trött, medans Maken nästan får panik redan nu inför nästa natt..

Nåja, Maken har gett sig iväg till Varvet för att jobba på något projekt inför fiskesäsongen. Om dryga två veckor åker han och polaren T ner till Sundsvall för att sjösätta båten, om snön har gett med sig tills då (ovanligt mkt för S-vall nu).

Vad jag ska göra under påsken när han är borta? Tja, som att bara vara. Inte för att jag inte kan vara när Maken är hemma men ibland är det skönt att bara göra vad man vill när man vill.

Som att börja sy på kvällen, och fortsätta tills man inte orkar längre. Som att se på film hela natten om man vill. Röja i klädkammare gånger 4, vilket jag inte vill göra annars, eftersom jag blir tokig på allt som ligger framme när man kör storrensning. Är jag ensam skiter jag i det. Tar en stund då och då, och till slut är man klar.

Men idag blir nog mest planering. Jag tar liksom en temadag. Jag ska planera något för kursen på torsdag, vet ej vad alls men något kul, kanske något syprojekt/mönster/teknik? vi får se.

Men först en bloggpromenad! Sen te. Sen planering. Känns som en bra dag trots allt.

Japp, så får det bli!

Huka er i bänkera!

Tja, dagen blev sisådär. Har faktiskt fixat lite i syrummet, kors i taket. Fick besök av ToS, trevligt med lite social interaktion (fint ord va?) ;)

Däremot informerade Maken mig idag att vi inatt har haft ett litet samtal.

????

Han hade vaknat av sina RLS (restlesslegs syndrom) kring halvtvå-tiden. Han hade gått ner och kollat på tv´n. Jag hade kommit efter (detta minns jag) för jag ville besöka vattenklosetten. Sen följde han med upp för att sova igen. Jag small ju av direkt. Snarkade dock inte. Jag har enligt Maken ibland värsta timmerstocksdragningen någonsin *que?*

Och då snackar vi inte fina kvinnliga snusningar utan värsta snarket a la grova karlar.

Och jag har alltid sagt att han kan ju bara väcka mig, och när han gör det säger jag direkt

- Oj, snarkar jag??

Han svarar då Ja och då svarar jag

- Men oj så hemskt. Vänder på mig och snarkar vidare..

Men nu inatt så snarkade jag inte iaf. Däremot informerade Maken mig om en konversation vi hade senare kring fyratiden. Han låg vaken och sa till mig att han skulle pröva cykla en stund för myrkrypen. Och då svarade jag

- Gör det, det kan nog hjälpa.

Jag har ingen aning alls om detta. Det värsta är att det har kommit fram åtskilliga samtal som vi tycks ha haft men som jag inte minns. Och sanning att säga så misstänker jag att det nog har hänt oftare än vad vi tror.

Maken säger att jag ser helt normal ut. Ibland öppna ögon och ibland "halvsovande". Jag har suttit upp i sängen blängt på honom och sagt

- Vad gjorde du av spindelen du tog? (jag sa faktiskt spindelen, ej felstavat)

jag var riktigt irriterad.

Sen la jag mej ner igen och somnade enligt Maken. Jag har dock inte en susning om detta.

Sen kan jag visst svorma (svamla) under själva insomningsfasen. Jag har frågat hur stor en villatomt är när den är större än en gård.

Vilket jag för övrigt är säker på att många undrar över. Att många också är oroliga hur tanten har kommit upp på den höga pallen är jag också säker på.

Historierna är många. Och jag börjar bli orolig. Vad kommer härnäst? Tänk om jag går vidare och börjar traska ner om nätterna. Jag som är nog stel och hindrad i vanliga fall, klarar jag trappen? Eller tänk om jag redan har gjort det!

Funderar på saloondörrar eller barngrind. Men dom säger ju att sömngångare klarar det också. Jag får se hur det hela utvecklas.

Men faschinerande är det ju.

Och - Hur kan man prata med någon utan att se att denne faktiskt SOVER?

Jag har gett honom ett antal frågor som han kan fråga för att se om jag sover. Bara ur forskningssynpunkt. Vad är klockan? Vad är 76+13 (eller likn)? Vad är det för datum/veckodag? sen tillade jag frågan - Sover du? men då flinade han och sa att det vet han att jag svarar nej på. För det gör du ju även om jag frågar mitt i en snarkning!

Är det kärlek? Rak och ärlig kärlek?

Är tveksam.

;)

Idag ska stordåd ske. Jag känner det. Jag känner mig som igår rätt pigg. Klar i skallen. Så idag ska massor ske, viktiga saker, nyttiga och också roliga saker.

Så, var ska jag börja? Har lite för ont i ryggen ännu för att gå upp och börja "skapa" eller mer nyttiga saker.

Så, få se då.

Äsch. Jag tar en bloggrunda istället, kollar vad ni pysslat med sen sist. Det blir en bra start på dagen. Så gör jag!

Sen ska stordåd ske! Ni ska få se!

Fortsättning följer.....

Ännu så länge inga magsjukesymton. Tackar och bockar.

Fick häromdagen värsta nostalgitrippen när jag läste Mofs inlägg i frågan.

Gena och Drutten. Professor Baltazar. Fem myror.

Fem myror. Jag kan alla alfabetssånger t.ex

A aaaaa B bbbbb C ccccc DDDD D!

Bom bom bom bom bombombom. O vad det låter bra. Det är O-et i Bomet som görét.

Poff poff poff poff poffpoffpoff. O vad det låter bra. Det är O-et i poffet som göret.

Jag kommer ihåg när pappa såg Tipsextra (läs sov), ni vet när fotbollssupportarna sjunger sina ramsor... aaaieeyeeeieee-typ, man hör inte vad dom sjunger men dom mässar hela tiden.

Efteråt var det dags för Paddington.

Då snackar vi lördag.

Och när jag var liten så var det ju ofta matinéfilmer på helgerna, Elvis var favoriten.

Jag och pappa såg Elvisfilmerna tillsammans.

Jag har ett kassettband med mig när jag var fyra år och sjunger. Blir alltid full i fniss när jag lyssnar på det (måste fixa in det i datorn på nåt vis, kassetter är ju liksom ute nu).

Jag sjunger glatt (inte vackert utan glatt)

-här kommer Pippi Långstrump  tjolahopptjolahejtjolahoppsansa......

-Här kommer lilla Lasse håhåjaja, och här kommer Lasses mamma håhåjaja...

-Här kommer piiiipii.....? jag sjunger tvekande då jag har tappat melodin och pappa sufflerar.... sjung den där om Indianen istället.. Och då tar jag i!

- Å då sa den tappre siste mohikanen - vilda västern är ej som förut... det var det enda jag kunde så det drog jag till med flera gånger istället.

Ja, det var tider det. Nu sjunger jag aldrig. Aldrig. Har aldrig tagit en ton rätt. Däremot "nynnar" jag med i Beck´s ledmotiv (Beck-filmerna)

Sen brukar jag nynna, apropå Mofs tillbakablick...

ninnananinannaninannannaninanininaninanininaninani
na (undrar om det där blev rätt, men ungefär..)

Boktipsets lilla ninnasång.. det väcker dock aldrig muntrationer hos andra men väl hos mig.

Räcker ju väl så tycker jag!

alltså ett förtydligande från förra inlägget. Bilbo Baggins är en kopia av Min Farmor. Fast utan pipa!

Farmor rökte ju inte pipa och därför är det inte exakt likt. Men jag hittade inte någon bra bild på Bilbo utan pipa. Och inte när han är tokig av ring-manin... då är han absolut inte lik Farmor.. Bara när han är vanlig. Och gullig. Min farmor var så gullig.

Jag var lång och hon en och en halv meter.. Hon brukade säga..

-Regnar det däruppe?

och då svarade jag

-Faller det dagg därnere...

Jämt, jämt. Alltså när jag var barn alltså. När jag var vuxen börjad hon ju tjorva till sig så då blev det andra diskussioner.

Vi tittade i fotoalbum.

Mitt album.

Alltid samma album.

Iordninggjort för henne.

Bilder på mig, pappa och henne, hennes torp etc..

Och varje gång hon bläddrade så gjorde hon ett slags utrop.

Men oj!!!!

För hon blev alldeles paff när hon såg en bild på någon av oss som hon kände igen (läs alla bilder). Och tittade upp och log. Sen tittade hon igen och ....Men oj!!!

Hon var så söt..

Förutom för personalen när det var duschdags. Huvvaligen, ingen hade någonsin sett henne naken. Det blev lite kiv. Alltid samma kiv. Men sen duschen var avklarad och håret var i rullar var hon samma sol igen..

Tills nästa gång..

Sen glömde hon mitt namn.

Sen glömde hon alla ord.

Sen ropade hon min Pappas namn när hon såg mig.

Sen ropade hon Sigrid.

Vet inte vilken Sigrid hon menade, vi kände ingen..

Hemsk sjukdom Alzheimers... vill helst slippa den. Och cancer. Och annat elände.

Tacksam iså fall..

Och tacksam om jag slipper Makens magsjuka!

Hoppas!

Skitdag för Maken iaf. Han har magsjuka, så jag väntar nästan på min..

Men jag är ju Robust. En robust kvinna. Eller? Mja, kanske inte.

Men hur som helst. Igår valde vi ju Löj-Ligan block. Mitt blev det inte! Konstigt, så snyggt som det var! NOT.

Nåja, den stenen är borta från mina axlar.

Idag hade vi kurs i lappteknik. Det är alltid så kul att träffa kursdeltagarna, mina kompisar liksom. Fast jag orkar inte riktigt pressen jag har själv att vara en "Bra" Kursledare. För det är jag inte just nu. Orkar inte hitta på nya saker att visa, orkar helt enkelt inte.

Tur är att dom förstår.

Jag tänker inte leda kurs till hösten om inte ett under inträffar och piggheten väller över mig. Det blir för jobbigt, med kurs och fisket dessutom. Tar nog paus.

Men för nu kan jag bara informera er om att Bilbo Bagger i Sagan om Ringen är en kopia av min farmor.. Han är lika gullig som hon var. Hon var bara en och en halv meter lång, lite rund och vimsig. Hon hade Alzheimer rätt länge innan hon dog. Alltid när jag ser Bilbo så ser jag henne..

Hemma igen efter stugsvängen. Det är så härligt med kväll i stugan, vi eldar i brasan, vi bastar, äter och kollar på film. Förutom öppna eldar är det ganska precis som hemma. Fast slappare. Me like.

Skönt att komma hem är det ändå. Jag körde isvägen. Maken kom ikapp mig där så då körde vi ett race skoter mot bil. Skoter vann. Fast hade jag kört skotern så hade utgången varit densamma. Looser alltså.

Vi har isväg iår. Vi har stugan på en holme utanför en by som ligger ca 2,5 mil härifrån. Och igår var jag och handlade och därför körde jag vanliga vägen. Bilvägen. Men idag skulle jag bara hem och körde därför isvägen. 5 minuter tar den kanske. Maken jobbade tidigare på fabriken i grannbyn över älven, och det tar ca 23 minuter bilvägen och 4-5 minuter isvägen. Stor skillnad. Fast det går inte alla vintrar pga dåliga isar. Årets är jättefin. Bred som autobahn, flera korsningar till olika byar. Det står parkerade bilar längs vägen och ägarna sitter fyra meter därifrån och pimplar! Mysigt.

Nu ska jag och dejta House, lite inspelade program (tack Boxers kampanj med extramottagare där man dessutom kan spela in två program samtidigt, och se ett och spela in ett annat) och soffan.

Maken är iväg på eget rackel. Skönt vara ensam hemma en stund. Förr när han jobbade på fabriken så var jag alldeles för mycket ensam, men sen han sa upp sig så blir det otroligt mycket mindre. Skönt med egna stunder. Jag hinner så mycket hemma om jag vill och orkar. Nu jag inte vill!!

Undrar ni över titeln på detta inslag? Jag med!