Direktlänk till inlägg 10 april 2009
Fick en fråga från Humlan ang. vad som fick min och syrrans relation att krascha.
Jaa, du. Lite känsligt kanske, inte för mig utan mer för henne. Varning för en lång berättelse och inte vidare kul.
Ur min synvinkel ser jag det som så här, jag ska försöka vara kortfattad.
Min och hennes relation funkade superbra (hon är 10 år äldre) när jag blev vuxen, vi blev väldigt tajta och jag kände att hon var min bästa vän.
Sen hamnade jag i en livskris. Och jag började gå i terapi, psykoterapi. Det absolut svåraste jag någonsin gjort, det absolut tyngsta, det jobbigaste jag nånsin gjort.
Och samtidigt det absolut bästa.
Det gjorde mig hel igen.
Varför jag gick kan vi nog lämna därhän, det var själva resan som var det viktigaste.
I denna terapi fick jag endel insikter. Goda och dåliga. Jag kom just från ett kraschat förhållande och var jättepytteliten i själen.
En insikt som jag fick var att min och Syrrans relation var dålig. Lite sjuk faktiskt. Min Syster var dominant, hela familjen levde liksom i en rädsla att hon skulle flippa ut och bli förbannad. Och då var hon långsint, på nåder togs man tillbaka efter en ursäkt, hon körde med "the silent treatment"
Jag kan inte minnas att jag sagt emot henne i viktigare frågor mer än två gånger under våra år tillsammans. Och bägge gångerna fick jag "stryk" mentalt sett, så vuxen jag var.
Vår relation funkade bra så länge jag var osäker och underlägsen. Observera att detta är min tolkning, jag är säker på att hon har en annan uppfattning *övertygad*
Jag minns jag var skitnervös när jag skulle "separera" mig från henne. Jag insåg att hela min tid gick åt till att vara rädd att bli ifrågasatt av henne.
Jag skrev ett brev.
Ett par sidor om vad och varför jag kände som jag gjorde. Att jag var rädd för henne och att jag mådde så dåligt och behövde få vara själv ett tag.
Jag fick 18 sidor tillbaka. Kontentan var att hon älskade mig, trots att jag var så aggressiv, elak och falsk. Så gick det an hela brevet igenom. Du ska veta att jag älskar dig. Trots... och att terapeuten hade fått mig till detta, hon hade påverkat mig att ta detta beslut. Och jag skulle nog ångra mig, men då skulle hon stå där och typ ta mig tillbaka.
Det var underbart att få, det brevet gjorde gott, för då visste jag att henne vill jag inte ha omkring mig.
Kan tillägga att just aggressiv, elak och falsk tror jag inte någon uppfattade mig som. Jag var alla till lags, blyg och osäker. Jag såg detta brev som en dåres försvarstal.
Tanken var väl att ta en paus från henne. Tänka själv. Ta ansvar för mig själv.
Men jag insåg att jag saknade ju henne inte. Under alla dom här åren har jag inte saknat henne.
Inte annat än att jag idag saknar en relation med en syster, inte henne dock men någon att ha vid sin sida, som vi kunde ha haft om allt vore sunt .
Men eftersom den då ska vara sund så inser jag ju att jag står ensam.
Ett annat minne är från min älskade Pappa. Han var suspekt till min terapi. Är det nåt? Är det inte bättre att bara glömma? Som många karlar känner inför terapier...
Det var hemskt att berätta för Pappa, han blev så ledsen. Att få veta att jag mått så dåligt i massor av år utan att han förstod.
Men terapi tyckte han var onödig.
Först.
Sen något tag sen jag blev "frisk" (gick i drygt tre år) så städade vi ur Farmors Stuga tillsammans och då berättade han om ett möte med min Syster.
Han berättade att dom hade pratat om mig och att hon inte förstod hur jag kunde säga att jag var rädd för henne. Då sa jag (sa Pappa alltså) att det ska du ha klart för dig att både jag och mamma har också varit rädd för dig och ditt humör.
Syrran blev paff förstås.
Sen fortsatte han med att säga att Ulrika har då minsann förändrats, jag var emot terapin förut men nu måste jag då säga att hon har då blivit så otroligt stark, hon är en helt annan människa.
Älskade Pappa. Vi stod varann så nära och jag blir alldeles tårögd bara av att skriva om det.
Det var så underbart att höra honom säga det. Han märkte att jag mådde bra, och att sa det till mig även i förtäckta ordalag, han var inte mycket för att tala om känsliga saker.
Och jag fick uppleva att Pappa var glad för att jag träffat Maken, och han fick dö i förvissning om att jag inte var ensam längre. Pappa ville ett tag att jag och Syrran skulle återförenas, han ville inte att vi först skulle träffas på hans begravning. Han och Syrran hade återförenats efter många år utan kontakt.
Det var hemskt att säga till honom att inte ens för hans skull var jag villig att göra det.
Han var ju döende i prostatacancer då.
Han fick dock uppleva ett svek till. Hans besvikelse över Syrran var svår att se. Jag försökte underlätta för honom om Syrran ville komma och hälsa på när vi vakade men hon ville inte.
Han sa några dar innan han dog, att det var nog rätt beslut jag tog att inte ha med Syrran att göra.
Hemskt att höra, fast skönt också.
Herergud vad sentimentalt detta blev. Och långt. Skulle ju bara beskriva hur vår syskonrelation upplöstes.
Däremot skulle jag nog kunna ge ut en bok om alla turer kring oss två systrar.
-Hur hon valde betrakta min frigörelse så att det passade henne.
-Bodelningen kring Pappas död.
-Hur hon polisanmäldes för stöld när hon rätt egenmäktigt tog saker hon inte hade rätt till efter Pappa.
-Hur jag skällde ut henne efter noter när hon gjort händelsen ovan. Trodde aldrig jag skulle ha mod nog. Maken var tvungen att lämna rummet annat skulle han ha börjat gapskratta. Jag fick Nog! Bitch-varning igen ;)
Jävlar jag blev så himla arg att jag kokade över. Syrran försökte med gamla maktmetoder-hon anföll, och jag backade inte. Jag minns att jag skrek åt henne - Håll käften för helvete så jag kan besvara dina frågor *minns*
Hon avfyrade frågor i syfte att slå mig till backen, men se icke. Där stod Ulrika pall och vrålade tillbaka, och till slut vrålade jag - inte fan har jag tänkt sitta här och lyssna på dina jävla skrik! Nu lägger jag på!
Och det gjorde jag. Och fick ett anfall av gapskratt. Det var så befriande att till slut få säga ifrån. Jag fick glädja resten av Pappas familj med denna historia. Min syster står inte högt i kurs kan jag säga, inte efter det hon gjorde.
Men det är som sagt min historia. Hennes låter säkert lika hemskt bara det att det är någon annans fel. Mitt.
Men det bjuder jag på.
Jag är hel och mår bra.
Om någon orkat med detta långa inlägg så vill jag ge en eloge till denna. För när jag kontrolläser så ser jag ju hur himla långt det blev, men tog bara minuter att skriva. Och skönt var det att skriva om på något sätt också. Skulle kunna skriva mycket mycket mer, men avslutar här.
För er skull.
;)
Inaffsädd!
Jag har bestämt mig för att flytta min blogg, och jag hoppas verkligen att ni kommer med mig *bedjande blick och lite fjäskande ögonlockvift* Jag har lekt lite med nya bloggen ett tag och jag gillar endel grejer som finns där men inte här. Jag ho...
Vädret är grått och trist, det regnar lite duggigt. Härligt för potatisen. Jag har tänkt städa färdigt idag. Ganska märkligt vilka tankar som kommer när man städar. Jag tänkte igår på när jag var frisk. Då skulle städningen klaras av på kortast möj...
Fast man är liten är man minst lika viktig som en stor -Nalle Puh- ...
... på hur livet ser ut. Ganska bra kom hon fram till, även om hon hade endel önskningar hon kunde tänka sig få uppfyllda. Kanske en vinst på sisådär ett par miljoner tänkte hon, vilken ro dessa pengar skulle ge, samt lite tyg och gotta till hennes...
Att utvecklas är att vandra närmare bestämt från en ofullkomlighet till en annan -Okänd- ...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 | 4 | 5 |
|||||
6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | |||
13 | 14 | 15 | 16 | 17 | 18 | 19 | |||
20 | 21 | 22 | 23 | 24 | 25 | 26 | |||
27 | 28 | 29 | 30 | ||||||
|