Idag har jag fått endel gjort. Ryggen talar om det. Stuvat undan en hel del grejer, men på nåt mysko vis verkar det inte bli nåt slut på stuvandet. Hur länge ska det behöva ta?

Ett problem är ju att utrymmena är begränsade, även rummen utanför snedgarderoberna är ju inte så stora så fort blir det ju fullt därute också.

Men som sagt, till dags dato är ju klädkammaren färdig, hobbyförrådet kan vi kalla det, är i det närmaste klart. Linneförrådet kan vi kalla nästa garderob, den är halvt utdraget i sovrummet, och där är en hel del påbörjat. Skulle faktiskt tro att imorgon får jag bägge klara, om ryggen tillåter det vill säga. Inte säkert alls. Den blir liksom sämre och sämre ju mer jag håller på. Konstigt va. Märkligt. Att diskbråck försämras ju mer jag böjer mig, bär och racklar.

Hmm dom ska väl läkas ut av sig själva efter en sisådär tio år, hörde jag ett smartskaft säga på ortopeden.

När jag blev akut dålig i ryggen med domningar, kraftig smärtor och pinkeriproblem som följd blev jag remitterad till ortopeden. Läkaren som tog emot mig frågade direkt om jag provat träning???. I arrogant ton.

Nja, svarade jag, bara tre gånger i veckan i snart sju år! Han tystnade. Sen fortsatte han med att kroniker som jag har så dålig prognos vid operation. Och om tio år så är dom oopererade lika bra som dom opererade. Vad han menade var ju att diskbråck ofta läker ut av sig själva, många av oss har diskbråck utan att ha problem, men jag var ju inte en av dom...

Jag började störttjuta, fick nästan panik och nästintill skrek att "Du dömer mig till tio års helvete. Jag kan ju inte ens gå på toa själv"

Sen grät jag mig igenom besöket, läkaren vände sig till Maken istället och pratade om mig med honom. Jag struntade i allt.

Väl hemkommen ringde läkaren, jag hann knappt in genom ytterdörren och svara. Han sa att chefsöverläkaren ville träffa mig, han som opererade alltså.

Kanske det märktes att hans patient stapplade ut från hans rum på kryckor, vilt gråtandes, svullen, snorig och helt förkrossad?

Jag gick tio meter fick sitta och vila. Maken SLET upp mig medans jag skrek av smärta, stapplade några steg till, vilade osv..

Fyra veckor senare var jag opererad. Tack och lov.

Men som sagt så den krisen gick ju över men ryggen är ju paj för det. Kroniker kallades jag. Dom som har mångåriga ryggproblem och till slut har flera diskbråck och inte förväntas bli friska.

Det gäller att lära sig leva med det. Anpassa sitt liv och aktiviteter efter kroppen, och det har jag blivit hyfsat bra på men ibland så kör man på ändå.

Nu får jag lov att ta det lugnt, ännu lugnare några dar, jag har inte råd att bli liggandes nu när Maken är och fiskar. Då får jag vackert stappla på helt själv, inte kul att ha det så, ligga och stirra i väggen och vänta på bättre tider.

Nej, i lugnt tempo ska jag vika och stryka dukar imorgon, fixa lite lättare saker, kanske sortera lite småsaker.

Längtar tills jag blir färdig. Fem säckar är jag uppe i nu plus dom tre jag fick av klädkammaren, och mitt mål är kanske tre till. Om jag har kastat minst tio fulla säckar, tänk så skönt. Och tänker jag tvärtom, tänk att börja plocka in tio säckar med tjafs in i alla utrymmen igen, det skulle kännas jättehemskt!

Börjar känna mig friare!

Ha det så gott, sov sött kära vänner,

dröm vackra drömmar,

vakna pigga och ha en trevlig dag...

Tjillevippen alltså.

;)

Om du upptäcker att det finns fyra olika sätt

 på vilket något kan gå fel och förebygger dessa,

då kommer det ett femte sätt,

vilket du inte alls är förberedd på,

 att omedelbart dyka upp.

-Edward Murphy-

Jo jag har drygt 56 liter jultyg, det är alldeles sant. Och då menar jag i mina ögon fina jultyger, sen har jag en till låda med andra lite mindre fina jultyger. Jag är rik!

Jag har också kattkräk i sängen, tack Homer för att du spydde på pappas sida och inte på min.

Nu har jag förutom en obeboelig och osovelig övervåning så har jag också lakan att tvätta, härligt. Tyckte tvättkorgen var ynkligt halvfull.

Jag har också en katt som har två tuppjuck, ett tokil, två spader och ett spatt. Hon springer som tokig fram och tillbaka, svänger förbi fötterna lite så där i farten, sen drar hon iväg nedför trappen. Det är särskilt kul eftersom jag dammsög nere i morse, och trappen är full med katthår utblandat med spån och damm från röjningen. Tack Allis, för att du livar upp mitt liv.

Sen har jag nostalgichock. Jag har sparat grejer som om jag fick betalt för det. Mammas vaccinationskort från 1943, viktig info där. Min hunds "stamtavla" fast han varit död sen 1988. Otroligt, en massa grejer som bara är skräp. Det finns inte ett uns värde i det.

Varför inte frågar kanske någon. Tja, för att jag inte någonsin tittar på det, jag kollar inte i fotoalbum och ojas över ditten och datten. Jag har nu slängt skiten. Jag har sparat foton från när vi var små alla, och vissa andra minnesfoton förstås. Men foton när jag och mina kompisar festade på någon 30-årsdag, folk jag inte umgås med längre och aldrig kommer att göra... till skräpet med eländet.

Jag känner mig fri!

Det känns härligt. Äntligen!

Och denna gång ska jag göra allt klart och inte kurka på sista upploppet och hiva in allt osorterat för att slippa se eländet.

Nej, jag ska bli färdig.

Sorterar faktiskt upp saker grovt nu, jag vet att det är en stor risk att jag inte sorterar färdigt allt men det spelar ingen roll. Jag kastar och kommer att hitta allt. Det får ta den tid det tar.

Jag känner mig fri!

Jovisst, jag har idag haft en finne i röven, och det irriterar mig i högsta grad. Jag har nämligen varit till Ikea idag också, på 2,5 timmar var jag till Ikea och tillbaka, in på affären och hem, det är inte dåligt. Men tanke på att det är 45 min att köra enkel väg och ett låååångtattgåmoment inne i Ikea tycker jag det var raskt mascherat. Samt att jag fick stanna och handla på hemvägen och även där köa en stund.

På väg dit fick jag en finne i röven. Bakom mig körde en finskregistrerad bil och den hade bråttom, jag som åkt för fortkörning på 2600 kr körde lagligt och fint. Men så vips var den fan bakom mig, körde 3-7 m bakom skulle jag tro, jag körde först mot vägrenen för att släppa förbi men han körde inte om. Jag väntade till tvåfiligt, inget möte och fri sikt men han körde inte om, och då körde han så nära bakom mig att jag blev förbannad. Lite småbroms av mig mitt på E4:an medförde ett större glapp bakom mig. Dumme jäkla fan.

Livsfarligt, otrevligt och ohyfsat.

Nå, väl framme så greppade jag en vagn och körde värsta tokrejset genom butiken, genade där det gick och körde konstant om, tills jag kom till plastbackshörnan. Tio stooora, tio mellan, tio mindre, lock därtill och sen järnet mot kassan.

I flykten kastade jag in några småblommor i vagnen och betalade och iväg. 1300 spänn fattigare men åtskilligt mycket ordning rikare.

I detta hus kommer det snart att råda ordning. Julsakerna ska placeras i plastlådor, kartonger ska bannlysas från mina utrymmen. Inget jäkla tjafs, utan ordning och reda *militäriskt*

Har idag också pratat med vännen F i Malmö i två timmar, hon åker till New York på torsdag, lyckosten. Tänk inte på mig som aldrig varit där, utan förlusta dig du bland sybutiker och central parkar och tänk inte på mig *snyftar*

Jag vill också!!

Jag får ta mig en tekopp och fundera på livets små orättvisor, dom stora struntar jag i, utan nu fokuserar jag på dom små ;)

Fridens på er alla.

;)

Om man tänker efter en stund kan det hända att man kommer fram till ett mycket viktigt beslut

         - Nalle Puh-