Vilken dag. Av tristess, plåster och ryggont. Den längsta dan sen sist det var en lång dag *suckar*

Jag har plockat lite smågrejer från när och fjärran dvs uppe och nere, men det är allt.

Och för en liten stund sen kom jag ju på att det är dags att oroa mig för morgondagens klippning. Det är väl bortemot ett år sen jag var sist. Jag hade ju tänkt klippa mig tidigare förstås, tänkte gå ner lite i vikt först bara och liksom fira med en hårklippning.

Ja, tjena.

Nu klipper jag håret av andra skäl än att hylla en lyckosam viktnedgång. Jag klipper mig för att jag måste. Jag har tunt hår, men många strån liksom, men det hjälper inte för att dom är så jädra tunna. Nu har håret vuxit sig långt och svårt att få riktig ordning på. Jag hatar att ha håret hängande och se stripigt ut, gillar att få undan det från nacken och därför har jag det i någon slags upphängning. Kan vara svans (hej hästsvansen) eller knorr (hej knorren) men nu börjar det vara för långt för det med. Det liksom hänger bara.

Alltså dags för någon dm kortare hår. Försökte klippa mig själv för ett tag sen och jag inser ju att dom ser sånt, frisörerna. Dom har väl nån slags utbildning på att se slarvskötta hår *funderar*

Har ju inte lugg heller, vill nog inte ha heller när jag tänker efter, och klipper man lugg och misstrivs så.... ja, man ser för hemsk ut länge sen, och sen ännu hemskare när det gradvis växer ut.

Vi får väl se. Värre har man väl varit med om än bädhärkutts.

Annars tänkte jag ägna morgondagen åt övervåningen, jag måste få klart där innan jag börjar hyperventilera av ilska korsad med lesshet.

Så, gott folk, ser livet ut för en norrbottning med risig kropp.

Nu ska jag ta en bloggrunda innan det är dags för Äntligen Hemma. Jag är så himla trött på Martin Timell att jag vill gråta men programmet är ju ganska bra. Jag gillar att se före-efterbilder som ni kanske minns, och där är ju mycket sånt.

Det finns andra mycket bättre program men för ikväll får detta duga. Jag får blunda för divan Timell och tillgjorda Lulu. Hon har ju tonat ner sig lite vad det verkar som och det tackar jag för..

sijolejter

Alltså, det är otroligt. Ibland förbluffar jag mig själv. Jag stapplade uppför trappen, skulle stänga balkongdörren uppe och tittade mig omkring i mitt syrum.

Då såg jag en kartong med lite mystiska saker, lite sen länge borttappade saker. Glad rotade jag lite i den kartongen. Stapplade runt i rummet och lämnade en sak här och en där.

Helt plötsligt så kändes nåt konstigt. Jag är ju snabb i kropp och tanke så jag kände bara...AJ... det sved i fingret och jag tittade dit.

Då blödde jag nåt hemskt. Det rann ner på golvet. Och jag vek in fingret i handen och knöt den och tittade mig omkring...

Då har jag gått fram och tillbaka med blodet droppande från fingret, inte känt ett dugg och inget märkt. Sen har jag gått i dessa droppar med tofflorna och på så sätt smetat ut eländet värre. Va??

Hade ju inte ens känt den fruktansvärda skadan. Jag börjar stappla ner (av samma stapplighet pga ryggen inte pga blodförlust ;)) och märker då att jag har skvätt blod upp på armen.

Jag går in i toan och låter blodet droppa fritt ner i tvättstället för att bedöma omfattningen av skadan. Japp, en liten flik rätt in och blod ville ut. Ok. Jag tar papper och torkar mig medans jag går för att leta plåster.

DÅ blöder jag så dett sipprar mellan fingrarna. Jag svär och letar plåstren i min sykorg, bra tänkt. Blod på grejerna där, hittar plåster och stapplar ut i köket. Där får jag tvätta bort blodet igen och håller hårt med papper. Fyra plåster senare är jag klar för tvätt igen. Tvättar omsorgsfullt min hand, känner hur det stramar i ansiktet, går till toan och kollar.. Då har jag smetat ut eländet i pannan medans jag inte visste att jag blödde.

Det är inte min dag.

Nu har jag sanerat lägenheten *pust* och nu sitter jag och filurar på hur jag kan använda denna historia på min Make..

Jag känner att detta är en historia som förtjänar uppmärksamhet, och att denna historia förtjänar ett minne av hur skadan uppkom. Men det minns inte huvudet. Kanske det är chock.

Ja, det känns som chock.

Jag får alltså hitta på nåt spännande sätt den uppkom på så att Maken blir impad över min rådighet och styrka, mod och fantastisk smärttröskel..

För efter jag satt på plåstren först då gjorde det ont. Eller ont och ont, det sved lite.

Jag tror att en tekopp och en film är svaret på mina våndor. Några piller mot ryggen och lite vila och sen kanske försöka förfärdiga i syrummet. Och då kanske jag upptäcker var skadan uppstod. CSI i miniatyr. Lite Houseinspirerad utredning kanske. Vi får se.

Konstigt hur man kan förbrylla sig själv *funderar*

borde jag inte ha märkt en stor skada? joo, förmodligen. Alltså pekar allt på att det är en liten skada *suckar*

Så liten att den inte ens förtjänar ett inlägg här, eller en storslagen beskrivning inför Maken *dubbelsuck*

Nå, Tjillevippen på er (ont i pekfingret när jag skriver men det skrattar jag bara åt Moahahahaaa)

.... vete tusan vad jag kan göra.

Har så himla ont i nacken och ryggen. Jäkla skit. Jag tänkte så mycket och nu tänker jag inget... göra alltså. Tänker gör jag ju, fast sakta.

Vi får se lite senare på dagen. Just nu känns det mindre kul. Jag blir så himla less bara. Att planera något och sen få planera om. Eller rättare sagt, skrinlägga planerna.

Nåja, det finns värre saker att råka ut för. Jag bör ju vara van med smärta och värk varje dag, men ibland blir jag bara så trött på allt.

Inaffsädd......

Min stavning är ruskig.

Jag stavar egentligen bra,

men det ruskar

 så att alla bokstäverna hamnar på fel plats.

-Nalle Puh-