... ensam och godislös. Hon satt och bloggade sittande i shorts pga den kraftiga värme som huset besatt. När kvinnan satt och filurade så kände hon förstrött med handen längs ena lårets utsida. HERREGUD vad knöligt tänkte hon paniskt. Som Klippiga Bergens toppiga kedja. Längs hela låret. Hon tände lampan för att beskåda bergskedjan i tydligt ljus. Ojsan tänkte hon, snacka om celluliter. Men med det tryck som kom sig av hennes andra ben som klamrade sig fast över cellulitbensknäet så kom dessa fantastiska knölar i dagen.

Hon kände en stum förundran över fenomenet. Naturen är fantastisk. Tänk att ha en karta över en bergskedja på låret, den kan bli praktiskt en dag tänkte hon. För att verkligen inse sin kropps fenomenala förmåga att anta magiska proportioner så drog kvinnan upp ena ärmen på sin kortärmade t-shirt och vad tror ni hon skådade?

Inget nytt, inte alls men hon såg på fenomenet med bestörtning, för hon såg gäddhänget dallra oroväckande dallrigt.

Hon insåg att den unga kvinna hon en gång var var borta. Hon var så borta att hon inte ens funnits.

Kvinnan lattjade till det lite genom att svänga med BÄGGE armhängena samtidigt, men insåg att datorskärmen var i fara, den svajade kraftigt i vinddraget. Hon slutade abrubt, det tog ett bra tag innan hängena slutade svänga...

Den kvinnan är jag.

Jag har dessutom bäbisveck på insidan av låren. Bara en sån sak!

Jag vet väl om att jag är Värdefull,

att jag är viktig här och nu?

Att jag är älskad för *snyft* min egen *snörvel* skull, att ingen *buhuuu* är som jaaag *sucka*

... tänkte kvinnan då hon ensam i sitt hem letade efter godsaker. Hon trevade i skåp och lådor, hittade några ballerina choklad som hon snabbt och ivrigt mumsade i sig.

Middagen var redan avklarad, sittande i soffan framför tv´n och hon saknade sin Make.

Maken ringde med jämna mellanrum och rapporterade från fisket, det gick bra för männen därnere. Kvinnan var glad. Hon var dock inte så glad som hon skulle vara om hon hittade en bortglömd skatt i sina skafferi.

Hon letade med darriga händer.

Hon öppnade frysen för sextitolfte gången, och där tack gode gud fanns-glass. Inte i stora lass men en klick av Texas Pecan. Hon började nästan gråta av lycka.

En kopp med två öron blev full med glass. Kvinnan kände sig rik när hon sakta åt med stor njutning. Den förut darrande kvinnan satt stilla och var lycklig.

Kvinnan var jag. Nu är glassen slut. Och lyckan med.

*vandrar iväg för att se om det finns ingredienser till ett kakbak*

...ännu en dag har gått, vackert väder, en biltur, lite kräktorkning och kattlådetömning.

Intressant va? Hur har ni klarat en hel dag utan den informationen? det är för mig en gåta.

Igår upptäckte jag ju att jag är äldre än jag trodde. Jag trodde att ansiktshår får man vid 70+ typ, men se icke. Igår efter duschen synade jag mig själv noggrant i spegeln. Tur jag inte sa Spegel spegel på väggen där... för då hade svaret blivit - Inte är det du ditt fula stycke!

Men eftersom jag inte frågade min magiska spegel så skådade jag bara min nuna, och se, ett långt magiskt hårstrå växte ut under hakan. Jättefint. Mycket klädsamt. Inte!

Snipp så var hårstrået borta. Bra då har man nåt nytt att hålla utkik efter där i spegeln *sucka*

Började tycka det är tradigt att beskåda dom avlånga brösten, och påsen under ena ögat.

Variation är utvecklande. Är det inte så? Visst är det så? Ärligt!

Om din svårighet kan övervinnas,

varför bekymra dig?

Om den inte kan övervinnas,

varför bekymra dig?

-Okänd- 

Det är skillnad på könen. Många olikheter är det och pannor stöts blodiga i heta diskussioner som ofta inte leder någonstans.

Jag kom att tänka på något som hände för många år sen. Vi var ett gäng damer som satt och pratade strunt. Som så ofta när damer kommer i samspråk så kom ämnet karlar upp på tapeten.

Självklart duggade historierna tätt om våra karlar och deras egenheter och "brister". Stämningen var fnittrig och skämtsam.

En kvinna sitter helt tyst. Inte ett ord, en min, en nick eller ett hummande. Först när ämnet började vara uttömt så ljuder hennes stämma. Och så den ljöd.

Hon kunde inte förstå hur kärringar (hon sa NI kärringar) sitter och gnäller om våra karlar hela tiden. Skilj er då! Hon menade att vi borde skämmas som satt och lämnade gnällde om såna småsaker, retade det oss skulle vi lämna honom.

Vi borde veta att vi inte nödvändigtvis måste ändra på våra partners utan att vi får anpassa oss i stället! Ni kan inte förvänta er att allt ska göras på Ert sätt. Sarkasmen dröp.

Vi satt helt paralyserade. Stumma. En stund. Då efter fem sekunder brast det:

-Vafan är det du sitter och säger? började det ljuda från alla håll och kanter. Säger du att jag inte älskar min man? osv osv

Även jag fick svårt att hålla tyst och jag lät min ljuva stämma ge svar på tal.

Jag sa att jag älskar min Make otroligt mycket och jag kan inte ens tänka tanken på ett liv utan Honom. Han är snäll och omtänksam och den Rätte för mig.

MEN det gör mig inte blind för vissa saker som retar mig.

Jag fortsatte med att om alla gjorde som hon sa, skulle ingen vara gift vidare länge. Ska man göra likadant på arbetet, alla klagar ju på sina arbeten, ska dom då säga upp sig eller hålla käft? Man kan ju trivas på sitt jobb men ändå störa sig på vissa saker. Är inte det naturligt. Säga upp sig om man klagar...

Snacka om kaos på arbetsförmedlingen ;)

Bara för att man lever ihop kan man ju inte leva två olika parallella liv utan att man kompromissar. Och varför ska då jag känna det som om det är jag som alltid kompromissar mest?

Om han t.ex ber mig parkera närmare bron så tänker jag på det när jag ska parkera nästa gång etc..

Jag upplever att jag försöker anpassa mig men det jag vill att han ska göra struntar han i. Det är ju inte värsta sakerna jag kräver heller, typ sätta skräpet i soppåsen, plocka undan kaffekoppen, hjälp med städning... Inget orättvist alls.

Skulle han göra dessa småsaker skulle mitt "tjat" minimeras, för jag upplever nonchalans när han struntar i dom. Det känns ju som att -Det skiter jag i, hon tar ju ändå bort det...

Även om det inte är så uträknat av honom, utan det går av gammal vana. Jag orkar inte tjata så det går fortare om jag gör det själv..

Det var ju det vi diskuterade, med en glimt i ögat förstås.

Sen så känns det ju ofta lättare när man fått tjata av sig lite och sett att andras karlar är i princip likadana. Det lättar lite på trycket, jag känner mig inte ensam och jag kan komma hem på bättre humör.

Jag har dock aldrig upplevt ett sådant utbrott med en sådan svada som hon kom med. Och som en blixt från en klar himmel.

Sen gick det några år och jag fick reda på att hon var skild, hennes make lämnade henne för en kvinna han haft på sidan av i fjorton år.

Det förklarade endel. Kanske hon visste om Andra kvinnan, men inte tordes göra något för att han skulle lämna henne. Jag vet ju inte. Jag bara antar.

... redan morgon. Har sovit som en liten liten kvist. Inte som en stock alltså. Var trött som tusan igår kväll, somnade väl vid tolvdraget, väntandes på Makens godnattsamtal. Det kom aldrig, han var ute på jäkliga vatten, gällande täckning men han skickade ett godnattsms. Så jag somnade lugnt som en liten barnakropp.

Men vaknade kl 02, snuvig och frysande. Tassade upp och hämtade filtar. Somnade inte om.

Gick ner och skulle koka te, men ångrade mig. Satte på tv och dumglodde. Somnade efter en timme halvliggandes på soffan. Vaknade kl.05 av att nacken var bruten. Ja, inte bruten på riktigt förstås men den var ond som satan.

Identifierade en fläck på kudden som dreggelfläck, den var lik Afrika ungefär. Men min onda nacke och kropp lät mig inte beundra fläcken länge. Nacken var ond på mig.

Och det förstår jag, det skulle jag också vara om jag sovit i den ställningen.

Insåg att det räckte om nacken var ond så jag förblev glad och pigg som en nyponros.

Sen halvdåsade jag till halv sex, som en robot stapplade jag upp och ansåg att nu får det vara nog. Tog allergipillret imorse, kanske det är därför jag är snorig *hoppas*

Jag har ju förmånen att kunna sova under dagen om det behövs, jag är iaf ledig dagtid, sen om det går sova är en annan sak.

Blev så jäkla trött igår sen när pappersarbetet var avklarat, kände fibrotröttheten ligga på lur..

Nu blev ju detta ett himla kul inlägg va?

Nå jag käckar på mig lite. Ok, härliga dag. Nu väntar livet, energin, utopin och antropin... (stryk det där sista jag bara hittade på..)

Fridens ävribaddi!

;)

Om man inte vet var man ska

är det ingen idé att skynda sig.

Man vet ändå inte när man kommer fram.

-Nalle Puh-