Dagen idag har bjudit på kurs, vårens näst sista kurstillfälle. Nästa torsdag blir det smörgåstårta. Mums säger jag bara.

Sen jag kom hem så har jag ägnat mig åt Softning. Vilket innebär slapp-i-soffaläge, medelst utan något för händerna.

Sen bjöd dagen på en eftermiddagslur, den spenderades med House, vilket var trevligt, speciellt med en tung hårig karl på magen. Menar alltså Homer, vår kattgubbe som just nu byter svid. Han vill möta våren lite mindre klädd precis som vi människor..

Just nu sitter jag uppe vid min laptop i mitt älskade syrum, bakom mig stånkar en stor hårig karl. Han svettas och stönar.

Han cyklar ett pass på motionscykeln, ifall nu någon hade fula syndiga tankar. Men se dom kan ni slå ifrån er, jag är förvisso gift, men är fullt och fast jungfru ändå. Så pilutta er asså. *stönar av ryggont ej av fys.pass*

Tänkte ju köra fys.pass själv idag. Ni som kör Friskis&Svettisstuket vet ju vad jag menar.

Nej, det gör ni inte!

För jag menar inget sånt pass. Igår körde jag dammsugningspasset a la nedervåningen, jag blev blöt i håret av ansträngningen. Jag gick ut hårt på detta pass, och sen ökade jag!

Jag tog badrummet också. Ja, ni hörde rätt.

Naken tog jag mig an detta utrymme. Vi bor i ett litet hus, 70 kvadrat, två våningar, snedtak, och liiiitet badrum. Eller badrum och badrum. Två gånger två meter, innehåller toastol (otippat va?) dusch och alltså inte badkar och kvalificerar sig därför inte som badrum, tvättställ (jo, det är sant!!) och en tvättpelare. Sen i mitten befinner sig en matta. Klart slut.

Så står man naken på knä mitt i badrummet så når man överallt. Först och främst så kan jag ju säga att jag var ensam vid tillfället, låst ytterdörr och allt. Hade Maken varit hemma skulle toadörren varit låst. Kan ej bjuda på sådana kommentarer som säkert skulle dugga tätt i sisådär nån månad *sucka*

Så jag städade i badrummet. Blev ännu svettigare. Efter detta stenhårda pass så ökade jag ännu mer och.... duschade efteråt.

Sen var jag färdig för soffan!

Egentligen hatar jag att duscha. Inte så att jag är en lortgris precis, gillar ju att vara ren och fräsch så själva rengörandet går ju an.

Ok. Min hud utsträckt skulle väl täcka vår fiskebåt ungefär, så det är mycket att rengöra, men det är ju inte det jag tänker på.

Jag når trots allt överallt, ännu så länge.

Jag tänker på efteråt. När duschen är avklarad. Renandet av min själs kroppsliga tempel känns skönt, ren och fräsch. Och nu kommer det. Håll i er..

Frossa. Fryser och huttrar, och fötterna fryser nästan fast på vårt kalla golv. Jag torkar mig frenetiskt, en sådan volumiös kropp kräver ett rejält torkande. Och när det är gjort så kommer håret. HÅRET *jäketijäk*

Jag har ganska långt hår. Många många strån. Men patetiskt tunna. Hatar att ha håret hängande och därför snurrar in det i en snodd jämt. Så själva torkningen tar lång tid, alltså inte jättelång tid så, men för lång tid när man står och huttrar.

Fick en schangdåbel fön av Maken i julas. Den blåser nästan håret av skallen, så det går fortare än förra som var gammal, sliten och luktade bränt, och som man fick små söta stötar av. Inte sådana stötar som får håret att resa sig och bli mer volymigt utan sådana stötar som får en att utbrista i svordomar och nästan tappa fönen *suckar lättad av minnet*

Så igår efter själva fys.passandet när jag kom ut från duschen, 75 %-fönad (orkade inte i mål s.a.s, lämnade WO) och håret i knut igen, så svimmade jag i soffan. Eller svimmade gjorde jag väl inte. Men jag kunde ha gjort det.

För att göra en lång historia ännu längre så är det pga gårdagen, och dagens första del som ger mig så jäkla ont i ryggen även om jag haft trevligt, så undviker jag dammsugarpasset idag.

Imorgon är en annan dag.

Och än mer märkligt, övermorgon är också en Annan dag. Mysko. Spoky.

Fridens!

Idag fick jag en blogaward av Mockapocka. Jag blev jätteglad och stolt *med näsan i taknivå*

I min tur vill jag ge en award till några bloggar som jag besöker dagligen, förutom Mockapocka , Agneta och Nilla (som just fått en award av samma person som jag och därför klarar sig utan en till för ett tag ;))

;)

Truddelutt

Snäckan-Fibrodagboken

Mofs

Kram på er och alla andra som också förtjänar awarder fast jag inte kan ge er dom för att jag inte hittat er ännu *nickar nöjd över innehållet i konstiga meningen*

Se förra inlägget. Hur i hela fridens skull kan mittersta bilden hamna i kanten trots att jag innan instruerat mitt inlägg till att lägga den centrerad?? Och när jag sparar mitt inlägg så ligger den där den ska va. I MITTEN. Men vad tror ni händer när jag kollar bloggen i nytt fönster?

Jo, ni har rätt, ni ser alldeles rätt.

Jo, vänsterjusterad *sucka plågsamt*

Här nedan visas Homer och Allis slöandes i soffan.

Hittade nyss några bilder på katterna som små. Alltså jag har ju sett dom förr, men sparat dom på nåt fiffigt ställe och nu efter datorhaveriet så går jag igenom mapparna som är sparade på en backuphårddisk..

Homer här ovan. Busig och skygg.

Nedan är Allis, söt som en karamell.

En kul grej med Allis är när jag hade besök av en kompis och dennas lilla dotter, så satt vi i soffan och pratade när flickan försiktigt kallade på uppmärksamhet och frågade mig...

-Vet du vad jag tänker på när jag ser katten?

-Nej, svarade jag

-Jo, jag blir så himla fikasugen säger hon sen. Allis har nämligen många färger i sig, bl.a nougat/karamell(tänk glassfärgen)liknande färger, och när hon sa detta så pekade hon på Allis ena framtass och på fläcken på hennes nos..

Tja, det var en fin pik men jag fattade direkt och langade fram lite fika åt oss ;)

Pssst. Hur märkligt datorer fungerar. Skriver med vanlig vänstermarginal, sen sätter jag in bilder som jag vill ska vara centrerade. Men sen texten som följer under sista bilden blir också centrerad, trots att jag påpekar detta för datorn genom att banka på tangentbordet och samtidigt dra lite eder för att lätta på det inre trycket.

Någon som vet?

Bara en undran.

Detta ser ju ut som om jag skrivit en vacker dikt.

Fast det är bara vanlig text.

Jäkla skit.

Fattar inte ett smack.

Får väl avsluta med en liten spontan dikt då så det ser riktigt ut pga centreringseländet!

Fast våren är här så är det kallt kallt.

Fast förra våren, jag minns snön den smallt smallt.

Idag så smälter dock inte en flinga.

Jag tror jag ifrån datorn ska springa.

Men vem skall då skriva på bloggen?

Kanske någon kvarleva från proggen?

;)

Nu trodde ni nåt annat när ni såg rubriken va? ;)

Vi sov som nedsövda heeela natten. Vilken lycka! Maken sover nästan ännu ;)

Nackdelen är ju att ryggen är så j-a ond, när man legat stilla hela natten. Nåja, det ger sig väl framemot dagen.

Igår hade jag ju planeringsdag. Med mig själv alltså.

Planerade hur närmaste veckorna ska vara, jag tänkte sy färdigt löparen till köket, den med japanska tyger i brunt och beige. Sen tänkte jag fixa en keps till Maken, han tjatar så och vill ha den till påsk, så den tänkte jag göra klar. Kruxet är att jag måste stygnsätta den från början igen, det blev inte bra sist.

Sen har jag en liten städplanering. Som frisk höst och vårstädade jag som en tok. Var präglad sen barnsben att så ska man göra. Vädrade linneskåpet t.ex Hur himla sjukt. Vädra rena sängkläder!?!

Nu sker det aldrig någon höst och vårstädning. Lite tråkigt för jag har aldrig känslan av att ha riktigt rent överallt.

Men.

Jag orkar ju inte. Så nu är ju min städning på röjnivå. Ta det värsta och blunda för resten.

Men tänkte ta lite mer i vår, Maken ska ju och fiska så jag har mycket tid att fokusera på diverse problemområden.

Så igår gick jag igenom huset och skrev upp de ställen som kräver specialåtgärder, känner mig som värsta städpatrullen.

Jag har inte tagit upp allt som behövs, utan prioriterat. Som sjuk så brukar jag tappa all ork om jag tar i för mycket. Det blir liksom oöverskådligt och då pallar jag inte.

Jag har inte planerat in dag för dag, nej jag är inte galen ;) utan lite mer "småprojekt", ett skåp här och en låda där istället för syrummet.

Så långt har jag kommit. Känner mig tillfreds med det. Nu ska jag ta morgonens andra tekopp och sen sätta fart!

Usch Sätta Fart är ett hemskt uttryck. Nåt mamma och pappa använde för att få igång den söliga och drömmande lilla Ulrika när hon var barn.. *himlar med ögonen*

Nej, en tekopp och sen börjar Dagen!

;) känns bättre så!

Som Mockapocka och Nilla skrivit den senaste tiden (och även Mofs idag) om syskonkärlek, eller systerkärlek.

Jag har en syster. En tio år äldre syster som jag idag inte har någon kontakt med alls. Mitt beslut.

Min syster och jag var som natt och dag. Hon självsäker och dominant och jag svag och underlägsen.

Sen gick jag i terapi pga olika mindre roliga erfarenheter (terapin varade ett par år och jag var "färdig" när jag var 26 år) och då synade jag vår relation. Den var inte frisk.

Och jag lider tyvärr inte av att inte ha någon relation till henne. Och det är så tråkigt, att det är så menar jag.

Varför saknar jag henne inte?

Jag började må bättre när vi "separerade" och jag kunde se vår relation tydligare. Allt som skedde upplevde jag skedde på hennes villkor. Jag blev en blek kopia av henne.

Och nu när jag tänker tillbaka på vårt liv tillsammans och på andras syskonrelationer så blir jag nästan sorgsen. Jag avundas Mofs, Nilla och Mockapocka som har en bra relation till era systrar. Det saknar jag. En god relation till en syster.

Förrförra julen avled en kompis pappa och när jag ser den samhörighet de tre syskonen har avundas jag dom.

När mamma dog var jag och Syrran fortfarande tighta, och det var en stor tröst och styrka att ha varandra.

När pappa dog julen-02 så kände jag mig så ensam. Då träffades jag och Syrran för första gången på en massa år. Jag var så himla nervös. Och rädd.

Jag har väl sagt emot min Syster typ tre gånger under åren. Verkligen sagt emot. Inget käbbel utan rakt av haft delade meningar om något viktigt. Helt sjukt va?

Och nu kommer det bästa.

I samband med pappas död (jag och pappa hade en otroligt bra kontakt, dagligen) så blev vi väl inte bästisar precis, men vi var ju tvungna att samarbeta vid t.ex bodelningen. Det gick bra. Vi pratade och t.o.m skrattade och jag kände en börda falla av.

Sen blev det katastrof. Min Syster svek oss alla igen. Och ffa Pappas Sambo. Ljög och faktiskt stal.

Det ledde till ett uppträde a la extreme. Hon ringde och "attackerade" i vanlig ordning, och då brast något hos mig.

Jag fullkomligen skrek åt henne. Jag blev så urförbannad att Maken blev tvungen att springa ur rummet för att inte börja skratta *flinar åt minnet*

Syrran blev chockad. Tyst. Som pricken över iet så vrålade jag till slut att jag vägrar prata med henne när hon varit så otrevlig. Pang med luren. Och Ulrika blev tre meter lång, gick och pöste av stolthet och glädje.

Jag hade sagt ifrån.

Japp.

Helt och fullt.

Nästa gång jag träffade Syrran så var rollerna utbytta. Hon var tyst och rädd, lugn och lågmäld. Jag var nervös men ändå cool. Vi träffades på banken och gjorde avslut. Skrev under papperen och gick skilda vägar utan ovänliga ord. Som en tyst överenskommelse-nu går vi åt var sitt håll....

Tråkigt men faktum är ju att jag inte saknar henne alls. Men jag saknar en syster. Jag står ju nu ensam. Jag har Maken men ingen familj egentligen. Men mår bra ändå. Känner mig stark trots eller kanske pga mina erfarenheter.

Känns skönt.

Men ni som har syskonrelationer och som uppskattar dom, ta vara på dom, ge näring och njut. Jag är avundsjuk på er alla.

Nu är det dags att börja göra kväll. Blir en tidig kväll pga förra natten, hoppas det går bättre för Maken att sova inatt.

När jag läser igenom detta inlägg inser jag hur tragiskt det ser ut *sucka*

Det var inte meningen att dra någon slags snyfthistoria, det är inte synd om mig, det är att gratulera de som har goda relationer med de närmaste.

Grattis!

Och Nattinatti...

Nej, idag blir nog inte så mycket gjort. Maken har det dock värre. Han somnade kl 08.00 imorse. Han satt uppe hela natten pga sina myrkryp i benen. Jag vakade också. Det blir liksom den effekten när någon sparkar och hoppar i och ur sängen hela tiden. Sen tycker jag ju synd om honom.

Jag sov två timmar. Såg att han inte låg i sängen, gick ner och höll honom sällskap med te och film, sen försökte vi somna nere på soffan, istället för att det dåsiga skulle försvinna på väg upp till sovrummet.

Det funkade för mig men inte för honom. Så fort han lägger sig ner så pirrar det i benen så han får nästan ett tuppjuck!

Jag har dock sovit några timmar inatt, ungefär hälften av vad jag skulle ha behövt. Men jag är ju van att vara trött, medans Maken nästan får panik redan nu inför nästa natt..

Nåja, Maken har gett sig iväg till Varvet för att jobba på något projekt inför fiskesäsongen. Om dryga två veckor åker han och polaren T ner till Sundsvall för att sjösätta båten, om snön har gett med sig tills då (ovanligt mkt för S-vall nu).

Vad jag ska göra under påsken när han är borta? Tja, som att bara vara. Inte för att jag inte kan vara när Maken är hemma men ibland är det skönt att bara göra vad man vill när man vill.

Som att börja sy på kvällen, och fortsätta tills man inte orkar längre. Som att se på film hela natten om man vill. Röja i klädkammare gånger 4, vilket jag inte vill göra annars, eftersom jag blir tokig på allt som ligger framme när man kör storrensning. Är jag ensam skiter jag i det. Tar en stund då och då, och till slut är man klar.

Men idag blir nog mest planering. Jag tar liksom en temadag. Jag ska planera något för kursen på torsdag, vet ej vad alls men något kul, kanske något syprojekt/mönster/teknik? vi får se.

Men först en bloggpromenad! Sen te. Sen planering. Känns som en bra dag trots allt.

Japp, så får det bli!

Huka er i bänkera!

Tja, dagen blev sisådär. Har faktiskt fixat lite i syrummet, kors i taket. Fick besök av ToS, trevligt med lite social interaktion (fint ord va?) ;)

Däremot informerade Maken mig idag att vi inatt har haft ett litet samtal.

????

Han hade vaknat av sina RLS (restlesslegs syndrom) kring halvtvå-tiden. Han hade gått ner och kollat på tv´n. Jag hade kommit efter (detta minns jag) för jag ville besöka vattenklosetten. Sen följde han med upp för att sova igen. Jag small ju av direkt. Snarkade dock inte. Jag har enligt Maken ibland värsta timmerstocksdragningen någonsin *que?*

Och då snackar vi inte fina kvinnliga snusningar utan värsta snarket a la grova karlar.

Och jag har alltid sagt att han kan ju bara väcka mig, och när han gör det säger jag direkt

- Oj, snarkar jag??

Han svarar då Ja och då svarar jag

- Men oj så hemskt. Vänder på mig och snarkar vidare..

Men nu inatt så snarkade jag inte iaf. Däremot informerade Maken mig om en konversation vi hade senare kring fyratiden. Han låg vaken och sa till mig att han skulle pröva cykla en stund för myrkrypen. Och då svarade jag

- Gör det, det kan nog hjälpa.

Jag har ingen aning alls om detta. Det värsta är att det har kommit fram åtskilliga samtal som vi tycks ha haft men som jag inte minns. Och sanning att säga så misstänker jag att det nog har hänt oftare än vad vi tror.

Maken säger att jag ser helt normal ut. Ibland öppna ögon och ibland "halvsovande". Jag har suttit upp i sängen blängt på honom och sagt

- Vad gjorde du av spindelen du tog? (jag sa faktiskt spindelen, ej felstavat)

jag var riktigt irriterad.

Sen la jag mej ner igen och somnade enligt Maken. Jag har dock inte en susning om detta.

Sen kan jag visst svorma (svamla) under själva insomningsfasen. Jag har frågat hur stor en villatomt är när den är större än en gård.

Vilket jag för övrigt är säker på att många undrar över. Att många också är oroliga hur tanten har kommit upp på den höga pallen är jag också säker på.

Historierna är många. Och jag börjar bli orolig. Vad kommer härnäst? Tänk om jag går vidare och börjar traska ner om nätterna. Jag som är nog stel och hindrad i vanliga fall, klarar jag trappen? Eller tänk om jag redan har gjort det!

Funderar på saloondörrar eller barngrind. Men dom säger ju att sömngångare klarar det också. Jag får se hur det hela utvecklas.

Men faschinerande är det ju.

Och - Hur kan man prata med någon utan att se att denne faktiskt SOVER?

Jag har gett honom ett antal frågor som han kan fråga för att se om jag sover. Bara ur forskningssynpunkt. Vad är klockan? Vad är 76+13 (eller likn)? Vad är det för datum/veckodag? sen tillade jag frågan - Sover du? men då flinade han och sa att det vet han att jag svarar nej på. För det gör du ju även om jag frågar mitt i en snarkning!

Är det kärlek? Rak och ärlig kärlek?

Är tveksam.

;)