Här nedan visas Homer och Allis slöandes i soffan.

Hittade nyss några bilder på katterna som små. Alltså jag har ju sett dom förr, men sparat dom på nåt fiffigt ställe och nu efter datorhaveriet så går jag igenom mapparna som är sparade på en backuphårddisk..

Homer här ovan. Busig och skygg.

Nedan är Allis, söt som en karamell.

En kul grej med Allis är när jag hade besök av en kompis och dennas lilla dotter, så satt vi i soffan och pratade när flickan försiktigt kallade på uppmärksamhet och frågade mig...

-Vet du vad jag tänker på när jag ser katten?

-Nej, svarade jag

-Jo, jag blir så himla fikasugen säger hon sen. Allis har nämligen många färger i sig, bl.a nougat/karamell(tänk glassfärgen)liknande färger, och när hon sa detta så pekade hon på Allis ena framtass och på fläcken på hennes nos..

Tja, det var en fin pik men jag fattade direkt och langade fram lite fika åt oss ;)

Pssst. Hur märkligt datorer fungerar. Skriver med vanlig vänstermarginal, sen sätter jag in bilder som jag vill ska vara centrerade. Men sen texten som följer under sista bilden blir också centrerad, trots att jag påpekar detta för datorn genom att banka på tangentbordet och samtidigt dra lite eder för att lätta på det inre trycket.

Någon som vet?

Bara en undran.

Detta ser ju ut som om jag skrivit en vacker dikt.

Fast det är bara vanlig text.

Jäkla skit.

Fattar inte ett smack.

Får väl avsluta med en liten spontan dikt då så det ser riktigt ut pga centreringseländet!

Fast våren är här så är det kallt kallt.

Fast förra våren, jag minns snön den smallt smallt.

Idag så smälter dock inte en flinga.

Jag tror jag ifrån datorn ska springa.

Men vem skall då skriva på bloggen?

Kanske någon kvarleva från proggen?

;)

Nu trodde ni nåt annat när ni såg rubriken va? ;)

Vi sov som nedsövda heeela natten. Vilken lycka! Maken sover nästan ännu ;)

Nackdelen är ju att ryggen är så j-a ond, när man legat stilla hela natten. Nåja, det ger sig väl framemot dagen.

Igår hade jag ju planeringsdag. Med mig själv alltså.

Planerade hur närmaste veckorna ska vara, jag tänkte sy färdigt löparen till köket, den med japanska tyger i brunt och beige. Sen tänkte jag fixa en keps till Maken, han tjatar så och vill ha den till påsk, så den tänkte jag göra klar. Kruxet är att jag måste stygnsätta den från början igen, det blev inte bra sist.

Sen har jag en liten städplanering. Som frisk höst och vårstädade jag som en tok. Var präglad sen barnsben att så ska man göra. Vädrade linneskåpet t.ex Hur himla sjukt. Vädra rena sängkläder!?!

Nu sker det aldrig någon höst och vårstädning. Lite tråkigt för jag har aldrig känslan av att ha riktigt rent överallt.

Men.

Jag orkar ju inte. Så nu är ju min städning på röjnivå. Ta det värsta och blunda för resten.

Men tänkte ta lite mer i vår, Maken ska ju och fiska så jag har mycket tid att fokusera på diverse problemområden.

Så igår gick jag igenom huset och skrev upp de ställen som kräver specialåtgärder, känner mig som värsta städpatrullen.

Jag har inte tagit upp allt som behövs, utan prioriterat. Som sjuk så brukar jag tappa all ork om jag tar i för mycket. Det blir liksom oöverskådligt och då pallar jag inte.

Jag har inte planerat in dag för dag, nej jag är inte galen ;) utan lite mer "småprojekt", ett skåp här och en låda där istället för syrummet.

Så långt har jag kommit. Känner mig tillfreds med det. Nu ska jag ta morgonens andra tekopp och sen sätta fart!

Usch Sätta Fart är ett hemskt uttryck. Nåt mamma och pappa använde för att få igång den söliga och drömmande lilla Ulrika när hon var barn.. *himlar med ögonen*

Nej, en tekopp och sen börjar Dagen!

;) känns bättre så!

Som Mockapocka och Nilla skrivit den senaste tiden (och även Mofs idag) om syskonkärlek, eller systerkärlek.

Jag har en syster. En tio år äldre syster som jag idag inte har någon kontakt med alls. Mitt beslut.

Min syster och jag var som natt och dag. Hon självsäker och dominant och jag svag och underlägsen.

Sen gick jag i terapi pga olika mindre roliga erfarenheter (terapin varade ett par år och jag var "färdig" när jag var 26 år) och då synade jag vår relation. Den var inte frisk.

Och jag lider tyvärr inte av att inte ha någon relation till henne. Och det är så tråkigt, att det är så menar jag.

Varför saknar jag henne inte?

Jag började må bättre när vi "separerade" och jag kunde se vår relation tydligare. Allt som skedde upplevde jag skedde på hennes villkor. Jag blev en blek kopia av henne.

Och nu när jag tänker tillbaka på vårt liv tillsammans och på andras syskonrelationer så blir jag nästan sorgsen. Jag avundas Mofs, Nilla och Mockapocka som har en bra relation till era systrar. Det saknar jag. En god relation till en syster.

Förrförra julen avled en kompis pappa och när jag ser den samhörighet de tre syskonen har avundas jag dom.

När mamma dog var jag och Syrran fortfarande tighta, och det var en stor tröst och styrka att ha varandra.

När pappa dog julen-02 så kände jag mig så ensam. Då träffades jag och Syrran för första gången på en massa år. Jag var så himla nervös. Och rädd.

Jag har väl sagt emot min Syster typ tre gånger under åren. Verkligen sagt emot. Inget käbbel utan rakt av haft delade meningar om något viktigt. Helt sjukt va?

Och nu kommer det bästa.

I samband med pappas död (jag och pappa hade en otroligt bra kontakt, dagligen) så blev vi väl inte bästisar precis, men vi var ju tvungna att samarbeta vid t.ex bodelningen. Det gick bra. Vi pratade och t.o.m skrattade och jag kände en börda falla av.

Sen blev det katastrof. Min Syster svek oss alla igen. Och ffa Pappas Sambo. Ljög och faktiskt stal.

Det ledde till ett uppträde a la extreme. Hon ringde och "attackerade" i vanlig ordning, och då brast något hos mig.

Jag fullkomligen skrek åt henne. Jag blev så urförbannad att Maken blev tvungen att springa ur rummet för att inte börja skratta *flinar åt minnet*

Syrran blev chockad. Tyst. Som pricken över iet så vrålade jag till slut att jag vägrar prata med henne när hon varit så otrevlig. Pang med luren. Och Ulrika blev tre meter lång, gick och pöste av stolthet och glädje.

Jag hade sagt ifrån.

Japp.

Helt och fullt.

Nästa gång jag träffade Syrran så var rollerna utbytta. Hon var tyst och rädd, lugn och lågmäld. Jag var nervös men ändå cool. Vi träffades på banken och gjorde avslut. Skrev under papperen och gick skilda vägar utan ovänliga ord. Som en tyst överenskommelse-nu går vi åt var sitt håll....

Tråkigt men faktum är ju att jag inte saknar henne alls. Men jag saknar en syster. Jag står ju nu ensam. Jag har Maken men ingen familj egentligen. Men mår bra ändå. Känner mig stark trots eller kanske pga mina erfarenheter.

Känns skönt.

Men ni som har syskonrelationer och som uppskattar dom, ta vara på dom, ge näring och njut. Jag är avundsjuk på er alla.

Nu är det dags att börja göra kväll. Blir en tidig kväll pga förra natten, hoppas det går bättre för Maken att sova inatt.

När jag läser igenom detta inlägg inser jag hur tragiskt det ser ut *sucka*

Det var inte meningen att dra någon slags snyfthistoria, det är inte synd om mig, det är att gratulera de som har goda relationer med de närmaste.

Grattis!

Och Nattinatti...

Nej, idag blir nog inte så mycket gjort. Maken har det dock värre. Han somnade kl 08.00 imorse. Han satt uppe hela natten pga sina myrkryp i benen. Jag vakade också. Det blir liksom den effekten när någon sparkar och hoppar i och ur sängen hela tiden. Sen tycker jag ju synd om honom.

Jag sov två timmar. Såg att han inte låg i sängen, gick ner och höll honom sällskap med te och film, sen försökte vi somna nere på soffan, istället för att det dåsiga skulle försvinna på väg upp till sovrummet.

Det funkade för mig men inte för honom. Så fort han lägger sig ner så pirrar det i benen så han får nästan ett tuppjuck!

Jag har dock sovit några timmar inatt, ungefär hälften av vad jag skulle ha behövt. Men jag är ju van att vara trött, medans Maken nästan får panik redan nu inför nästa natt..

Nåja, Maken har gett sig iväg till Varvet för att jobba på något projekt inför fiskesäsongen. Om dryga två veckor åker han och polaren T ner till Sundsvall för att sjösätta båten, om snön har gett med sig tills då (ovanligt mkt för S-vall nu).

Vad jag ska göra under påsken när han är borta? Tja, som att bara vara. Inte för att jag inte kan vara när Maken är hemma men ibland är det skönt att bara göra vad man vill när man vill.

Som att börja sy på kvällen, och fortsätta tills man inte orkar längre. Som att se på film hela natten om man vill. Röja i klädkammare gånger 4, vilket jag inte vill göra annars, eftersom jag blir tokig på allt som ligger framme när man kör storrensning. Är jag ensam skiter jag i det. Tar en stund då och då, och till slut är man klar.

Men idag blir nog mest planering. Jag tar liksom en temadag. Jag ska planera något för kursen på torsdag, vet ej vad alls men något kul, kanske något syprojekt/mönster/teknik? vi får se.

Men först en bloggpromenad! Sen te. Sen planering. Känns som en bra dag trots allt.

Japp, så får det bli!

Idag ska stordåd ske. Jag känner det. Jag känner mig som igår rätt pigg. Klar i skallen. Så idag ska massor ske, viktiga saker, nyttiga och också roliga saker.

Så, var ska jag börja? Har lite för ont i ryggen ännu för att gå upp och börja "skapa" eller mer nyttiga saker.

Så, få se då.

Äsch. Jag tar en bloggrunda istället, kollar vad ni pysslat med sen sist. Det blir en bra start på dagen. Så gör jag!

Sen ska stordåd ske! Ni ska få se!

Fortsättning följer.....

alltså ett förtydligande från förra inlägget. Bilbo Baggins är en kopia av Min Farmor. Fast utan pipa!

Farmor rökte ju inte pipa och därför är det inte exakt likt. Men jag hittade inte någon bra bild på Bilbo utan pipa. Och inte när han är tokig av ring-manin... då är han absolut inte lik Farmor.. Bara när han är vanlig. Och gullig. Min farmor var så gullig.

Jag var lång och hon en och en halv meter.. Hon brukade säga..

-Regnar det däruppe?

och då svarade jag

-Faller det dagg därnere...

Jämt, jämt. Alltså när jag var barn alltså. När jag var vuxen börjad hon ju tjorva till sig så då blev det andra diskussioner.

Vi tittade i fotoalbum.

Mitt album.

Alltid samma album.

Iordninggjort för henne.

Bilder på mig, pappa och henne, hennes torp etc..

Och varje gång hon bläddrade så gjorde hon ett slags utrop.

Men oj!!!!

För hon blev alldeles paff när hon såg en bild på någon av oss som hon kände igen (läs alla bilder). Och tittade upp och log. Sen tittade hon igen och ....Men oj!!!

Hon var så söt..

Förutom för personalen när det var duschdags. Huvvaligen, ingen hade någonsin sett henne naken. Det blev lite kiv. Alltid samma kiv. Men sen duschen var avklarad och håret var i rullar var hon samma sol igen..

Tills nästa gång..

Sen glömde hon mitt namn.

Sen glömde hon alla ord.

Sen ropade hon min Pappas namn när hon såg mig.

Sen ropade hon Sigrid.

Vet inte vilken Sigrid hon menade, vi kände ingen..

Hemsk sjukdom Alzheimers... vill helst slippa den. Och cancer. Och annat elände.

Tacksam iså fall..

Och tacksam om jag slipper Makens magsjuka!

Hoppas!

Skitdag för Maken iaf. Han har magsjuka, så jag väntar nästan på min..

Men jag är ju Robust. En robust kvinna. Eller? Mja, kanske inte.

Men hur som helst. Igår valde vi ju Löj-Ligan block. Mitt blev det inte! Konstigt, så snyggt som det var! NOT.

Nåja, den stenen är borta från mina axlar.

Idag hade vi kurs i lappteknik. Det är alltid så kul att träffa kursdeltagarna, mina kompisar liksom. Fast jag orkar inte riktigt pressen jag har själv att vara en "Bra" Kursledare. För det är jag inte just nu. Orkar inte hitta på nya saker att visa, orkar helt enkelt inte.

Tur är att dom förstår.

Jag tänker inte leda kurs till hösten om inte ett under inträffar och piggheten väller över mig. Det blir för jobbigt, med kurs och fisket dessutom. Tar nog paus.

Men för nu kan jag bara informera er om att Bilbo Bagger i Sagan om Ringen är en kopia av min farmor.. Han är lika gullig som hon var. Hon var bara en och en halv meter lång, lite rund och vimsig. Hon hade Alzheimer rätt länge innan hon dog. Alltid när jag ser Bilbo så ser jag henne..

Vältränad. Ja tjena! Nu har jag träningsvärk av inte friskis utan av TV-bärning.

Tränar för VM.

Hur man utan att klaga bär tv upp och nedför trappa utan att tappa den.

Igår tränade vi, läs Maken, på grenen - Tappa gammal tv i golvet. Japp, 22" bulltv föll från sängen pga dess rundhet. Den liksom en snöboll skred ner och damp i fina golvet med en enorm bang.

Eftersom jag då var på väg uppför trappen för tusende gången var jag oskyldig.

Jag kontrade med att riva ner en ljuslykta med dammsugarslangen.

Vips försvann två ljuslyktor. Dom var ett par. Skönt, ratade utan att jag behövde rata. Jag har svårt att slänga. Även skräp. Suck.

Nåja, nu känner jag av tränigsvärken från tv-bärandet men ÄVEN från trappgåendet. Japp, vänster bens baklår känns lite underligt. Kanske en muskel på gång.. Huvva. Muskler väger ju mer än fett..

Hellre består jag av bara fett än muskler.. huvvaligen..

Nu ska jag bränna en musikskiva att njuta uppe i mitt syrum nu när jag ska göra stordåd där..

Har hållit på i tre månader. Har inte åstadkommit ett skit. Och på onsdag kväll har vi träff i quiltföreningen och jag kan ju inte vara ensam om att ha åstadkommit nada...

Suck.

Dubbelsuck..

Nu går jag!"

ajöken!

Javisstja, musikskivan. Får inte glömma.. *klamrar mig fast vid allt som kan fördröja mitt obefintliga kreativa skapande*