inlägg samma dag. Rekord liksom. Men kom ihåg fredagens begivenhet som jag inte skrivit om här på bloggen.

Återbesöket till doktorn.

Som jag tidigare skrivit om i detta inlägg så har jag fått ny läkare. Efter första katastrofala mötet så har vi träffats två gånger. Första gången var Maken med, som stötdämpare och moraliskt stöd, och så i fredags och då var jag själv.

Kors i taket.

Det gick rätt bra.

Mycket pga mina nya "problem" och diagnoser..

En dröm för en läkare.

Högt blodtryck-kan mätas tjohoo, sen kolesterol-kan också mätas dubbelt tjohoo och sen ämnesomsättningen som till allas stora lycka också mäts i blodet.

Inget känslotjafs.

Inget värkskit.

Inga kärringbesvär.

Nej, rena sjukdomar som kan kontrolleras. Bra. Perfekt..

.. för honom ja!

Har ju lika eländigt som vanligt vad gäller värken, men det är liksom en parantes i min situation verkar det som. Det får vi ta sen-heter det. Nu måste vi få ordning på det här..

Men en sak kändes väldigt positiv. Först blodtrycket var normalt och det är ju positivt, men ännu mer positivt var att min ämnesomsättning fortfarande låg på tok för lågt, det värdet måste upp mera enligt doktorn.

Han frågade om jag kände någon effekt av Levaxinet. Nej, inte alls, var jag tvungen att svara. Vi ska dubbla dosen så får vi se om fem veckor hur det ligger.

Då sa jag att jag läst på nätet att det skulle kunna ta 6-12 månader innan man fick full effekt av pillret, men han trodde att jag nästa gång skulle ha börjat känna effekten..

Kan inte tro det. Kanske redan i vår.. Lite bättring *ler saligt*

Jag har ju Fibro-eländet och mina diskbråck, och är alltså van att ha smärtor och värk, även tröttheten som är ännu mer gift med mig än Maken är jag ju van vid.

Trodde jag.

Sen hösten har jag upplevt ytterligare en ny nivå av trötthet. Har kännt mig trött och slut i kropp och själ. Inget är roligt längre. Quiltningen som jag älskar så ini bomben känns knappt värt besväret längre. Och då har det gått långt.

När ens största intresse känns betungande, då är det inte roligt.

Men tydligen kan det delvis bero på mina låga värden. Inte så att jag tror att jag kommer att rasa i vikt när dessa värden blir normala (fast nog vore det jäkla kul om alla kilon bara föll av.. utan att jag fick kämpa för det ;)) eller att benen blir fulla med spring men att ffa tröttheten och frusenheten kan bli bättre.

Hur skönt skulle inte det vara? Jag längtar till normal trötthet, normal för mig.. Fibrotrötthet är ju ett fenomen som man inte kan vila bort, men ändå känna lite energi även om det bara är i huvudet och inte leder till något. Då känner jag mig kreativ även om jag bara "planerar" vad jag vill sy...

Så idag viker jag och sorterar mina tyger så att dom är redo när min sylusta återkommer.

Dom ligger fint och samlat på sina hyllor.

Och bredvid det.

Dom har liksom förökat sig på nåt sätt. Jag har mycket tyg, även om jag ändå tycks sakna massor av nyanser (kallas tygmani) *har Bassetliknande ögon som blinkar till Maken bedjande*

En liten pik.

Inte ens fin.

Utan rakt av.

Mera tyg blir man glad av!

Hur mycket man än har.

Så är det bara!

Inaffsäd ;)

Snart åker vi iväg till stugan. Maken har redan åkt för att börja elda och skotta undan lite ton snö som ligger ivägen.

Jag bakar Biscottisar! Hur härligt det är att ligga i soffan därute, brasan knastrar, vi ligger i långkallingarna och t-shirt pga rejäl eldning, sippar från en tekopp och knaprar på Biscottisar. Kollar på tv och slappar. Lääängtar.

Ute på stugan vintertid är det ju så himla skönt för då har jag inte så mycket att göra. Och det är så vilsamt. Det är rätt jobbigt för mig innan vi tagit oss ut, det ska packas, handlas, fixas hemma med disk, katter och bilar. Men väl därute så är det så stillsamt, en bok och lugnet infaller sig, inga måsten, dom är ju hemma dom... ;)

Jo, förresten, har ju köpt en tung lastbil igår.

Japp, nu har vi en sådan i maskinparken också.

JAG köpte lastbil, den är min!

Precis som traktorn. *fnissar glatt*

Traktorn kan jag köra men se lastbilen ska jag aldrig köra, ska se till att jag aldrig får, för då åker man på chaufförsskapet också!

Nej, det är förstås Maken som ska använda dessa fordon i fisket, och det får han så gärna. Nu är det bara en månad till sjösättningen av fiskebåten och sen blir det fiska av i flera månader..

Maken alltså.

Jag pimplar endast.

Alltså abborre, inte öl *ryser*

Men nu ska jag fixa klart så att vi kan åka ut mitt på dan nångång, det tar tid att få varmt. Stugan är inte så stor men fukten måste eldas ut, vi har ju nu endast -3 grader så vi har ju toppenväder.

För någon vecka sen hade vi ju över 20 minusgrader nattetid och då är det lite för kallt för eldningen nattetid. Vi har ju inte el.

Vi har vindenergi, japp och snurran den står kvar efter stormarna i höst och vinter...

Vi har solenergi, japp panelerna är avskottade och redo att börja alstra, det ger så bra vintersolen, många ampere...

Vi klarar oss riktigt bra trots elkylskåpet som tar rätt mycket....

Så nu ska jag skära Biscotti och skjutsa in dom på torkning, duscha, fara och handla, packa och iväg. ........mmm...*dregglar av tanken*

Ny dag och ny vecka. Alldeles pinfärsk..

Började denna vecka med provtagning imorse. Dessa prover gällde ämnesomsättningen eller nåt liknande.. skulle alltså tas fastande.

Vanligtvis äter jag nada på morgonen, tar alla tabletter vilket är en liten frukost egentligen, men väntar till fram på förmiddagen innan jag tar en smörgås..

Hur hungrig jag var imorse! Fatta att jag var utsvulten.. hur funkar det egentligen?

Samma hos en läkare t.ex, håll andan.... hur man vill andast just då.. eller blinka inte som dom sa när jag fått metallspån i ögat, hur enkelt är det då? jag menar en frisk ögonmänniska blinkar ju frenetiskt vid en sådan order..

Jaja, nu är det ju svunnen tid. Morgonmackan vilar tryggt tillsammans med te och socker.. Jag har dessutom varit till fotvården och fått finfina fossingar.

Jag går till en fotvårdsspecialist var tredje månad och det är så himla skönt. Har ju lite svårt att sköta fötterna pga ryggen, så nu njuter jag av mina insmorda mjuuuka fötter..

Helgen har spenderats i soffan tillsammans med bokföringen och en dator... igår la jag ner.. håll i er nu...sju timmar på detta *ler mäkta stolt*

Sen ringde jag revisorn för råd ang. vår situation samt bokade in en akuttid på torsdag ;) då han kan se med egna ögon hur det ligger till.

Jag har väl listat ut att vi får tillbaka lite på momsen genom att bara tänka på allt vi lagt ut på firman och då ffa pengar.. men nu syns det i bokföringen också..

Gud va skönt att ha det gjort, det är bara lite sammanfattningar kvar, redovisn på varje konto och sen....klart! *trumvirvel ljuder i mina öron*

Detta har dock föranlett en lugn helg vad gäller träning, har inte cyklat alls, ej heller sytt, ej heller nåt alls..

Nåja, nöjd med mig själv så lullar jag vidare i bloggvärlden och kollar in hur ni andra har haft det.. *lullar stolt vidare med näsan i vädret och ryggen ond av alla ryggdunkningar (kan väl drömma?)*

..hörde jag igår. Jag tycker man har hört det mesta, och jag som kvinna, 40, har fibro, övervikt osv har ju varit med om endel vad gäller läkarbesök.

En kompis till mig, kvinna, 50+ , lite överviktig, opererad i ryggen 9 ggr! , har fibro och diskbråck förstås, som varit nu senast efter 3 månaders väntetid till läkaren pga kraftig yrsel med åtskilliga fall som följd.

En arrogant läkare tog emot efter att hon väntan nästan två timmar! Till slut klagade hon över väntetiden för sista gången... och fick till slut komma in.

Hälsningsfrasen var -Du har ju bara väntat 11 minuter!

Inget Hej! Jag heter..... (börjar ju bra?)

Sen gick resten av besöket till såhär..

Han tittade i öronen och sa att allt var ok. När hon sen frågade vad det då kan vara så stod han frågande innan han utbrast -Du skulle ju behöva gå ner i vikt!

Och när hon då frågade vad det hade med öronen att göra så beslöt han sig för en ytterligare koll.

Han satte ögonbindel på henne och bad henne böja sig ner. Och hon gjorde det och höll på att ramla ihop, och han konstaderade då att det trots allt var något i någon örongång trots allt..!

Behandlingen då?

Jo, kullerbyttor.

Ni hörde rätt! Vilken jävla idiot. Hur många kan i vuxen ålder ens göra kullerbyttor? Och sen vara operererad i ryggen 9 gånger, stelopererad många gånger....

Japp, det var enda som kunde hjälpa. Men när hon sa att hon aldrig skulle kunna göra kullerbyttor så sa han - Men du kan ju kanske pröva träning på ett Gym..

En snart 60-årig kvinna, som har svårt att gå pga diskbråck och yrsel, som inte längre kan köra bil pga att benen är opålitliga, som har problem som inte många orkar med ens, ska göra kullerbyttor!

Det är så jävla sjukt att hade jag inte känt henne och hört henne berätta så skulle jag nog inte tro på denna berättelse.

Det är ju en sak att kullerbyttor skulle hjälpa men om man inte klarar göra dom då, ska man då banta ner sig, uppoperera steloperationerna? Sen göra kullerbyttor och vips bli oyrslad..?

Det är tragiskt.

Har själv varit med om skillnaden i bemötande när jag hade "ont i ryggen" och efter diagnosen Diskbråck!

Själva smärtan var ju densamma.. *på ett lite morrigt humör..*

Fast nu gick det över ;)

Jag höll på att slå ihjäl mig imorse! Kunde ha gått hädan och det pga något så djävulskt som trappgång...

Som vanligt om förmiddagarna så är jag smärt och smidig, rör mig som en elitgymnast där jag vackert ålar mig fram... Men se imorse. Jag var på väg ner efter att ha hämtat lite kläder, så jag hade ena armen full med last och den andra var upptagen av att föra med sig mobilen.

Då helt plötsligt så vinglade jag till berodde förmodligen på att någon förhäxade mig, och trots att jag smidigt hoppetihoppade nedför trappan så fann jag mig famlande efter ledstången..

Och genom enorm styrka, smidighet, list och kanske ffa tur så hann jag greppa ledstången innan jag dråsade nedför trappan..

Pust. När jag sen sansat mig så började jag fundera. Kan det vara så att mina två nedersta diskbråck som påverkar mitt vänstra ben spökade? Kan det vara så att jag inte lyfte benet från trappsteget utan gick ändå? Eftersom högra benet går fortare än det vänstra? Jag har ju lärt mig efter stor möda att anpassa det snabbare benet så att jag slipper gå i cirklar *flinar dumt men samtidigt lite stolt...

Förra våren föll jag.

Jag är en erfaren trappfallare. Som tioåring föll jag nedför en trapp i Luleå, hos min moster, men jag lyckades dock rädda en ros som jag höll i handen. Det var början till alla akut-race vi sen fick göra. Jag kom hem med kryckor och gips, och efter det kallades jag kryck-Ulrika...(nej, det där sista var ett stort ljug ;))

Men jag kom hem med kryckor och gips, det var sant.

Tre år senare dråsar jag nedför nästa trapp, steg med hälen längst ut på trappsteget och vred av ledbandet.

Men detta ledband var lurigt. Det tycktes lura läkarkåren så till den grad att dom trodde det bara var lite slitet. Efter att ha hoppat in och ut ur akuten i tre år beslöt sig läkarkåren på att stoppa mitt in och utvandrande genom att utföra en operation.

Denna operation visade att ledbandet var AV, och de fick borra och greja för att få det att fästa i benet igen..

Men så lyckades mitt ledband lura dom igen så att dom sen var tvungna att operera igen för då hade ledbandet fastnat i benhinnan.

Denna operation vidtogs under lite orenheter, lite basilusker här och där på vertygen och vips så hade jag Clostridium-infektion även kallad Gasbrand, mmm goda antibiotikum i fyra månader... men till slut ansåg dom att jag skulle få behålla foten, infektionen var hävd i grevens tid.

Nå, förra våren så vimsade jag nedför trappen igen. Mitt eget fel, benet vek sig så jag föll, och vrickade foten, andra foten, foten på nervsjukabenet.. Detta pga att jag hade trappen full av saker som skulle antingen in i det överfulla skrymslet under trappen eller så skulle det UPP. Men nu var jag ju på väg ner med famnen full med tvätt och då föll jag.... turligt nog bara fem-sex steg.. Maken frågade när jag rinde vad jag sysslat med (han var nere och sjösatte båten) och när jag dramatiskt berättade om fallet frågade han - Föll du hela trappen? Jäkla korkat va? Hade jag fallit hela trappen hade jag ju allra minst dött! och detta berättade jag för honom under lika stor dramatik..

Och nu var det nästan dags igen.. hehe, men jag lurade akuten på ett nytt besök, genom min enorma list och goda tur..

För idag kan jag inte gå med kryckor, har för ont i lederna och mina diskbråck klarar inte sådana stötar. Och min kropp är ju lite liiiite tyngre än då när jag var tonåring. Fy tusan så mycket mindre den kroppen var..suck.. *snabbt byta ämne och glömma eländet..

Så idag var jag lite allmänt undrande.

Hur kommer det att man aldrig lär sig? Trots upprepade misstag så lär man sig inte? Varför inte???

När jag nyss satt och la en patiens (min favvo är Skorpionen i Idioten) så kom jag på att det måste ju ha varit någon som lagt ALLA patienter före mig, han som gjorde patiensprogrammet först av alla! Hur orkade han/hon? Det är ju så många som skiter sig direkt...

Vart tar alla småfåglar vägen när vi har snörusk som nu?

Hur kommer det sig att när man städat köket så fint så ser det lika jävligt ut några timmar senare?

??

Huvudet är fullt av fundrationer... *stackars skallen*

Idag for vi en sväng ut till stugan. Tog skotern längs isvägen, men den var så dålig, sista blåsten här i helgen har gjort att vägen bitvis var oframkomlig (iaf för bilarna), men vi tog oss ju fram eftersom vi skotrade och dessutom är så smärta och smidiga (.. ööh, eller ska bli tänkte vi).

Stugan stod kvar. Röd och fin med en halvmeter snö på varje plan yta. Särskilt grillen såg läcker ut..

Det var så fint inomhus. Jag undrar hur det kommer sig. Vanligtvis så flyttar vi därifrån i halvpanik, antingen pga strömbrist eller dåligt väder. Och då brukar det ju vara september och sen börjar fisket och då finns ju ingen tid till städning. Men städat hade jag. Men när? Minns ej, men gläds åt att det trots allt är fint.

Men undrar gör jag....

Däremot var det svinkallt. Och det trots att det bara var -7 grader! Men köldeffekten var -46!

Nog är det konstigt att det inte går att göra ordentligt varma skoterskor. Tårna var som isbitar av en liten stund på vägen, och endel stunder dessutom stapplandes på backen. Hmmm.. jäkla knepigt. Funderar på att kontakta NASA ang deras rymddräkt, deras hjälm verkar ju rätt vindtät.

Nej, jag använder inte hjälm. Det är hemskt. Men mindre kallt. Får grunna på det..

Japp. Nu har jag fått en ny Utmaning från Mig själv , alltså Ulrika, igen och som jag glatt svarar på, på mitt eget orappa vis (rapp i käften har man ju hört men finns orapp? nåja, om inte så får jag väl vara först på att vara orapp iaf ;))

Har du något husdjur? Japp, två katter.

Och den ena heter Homer, är det inte så? ....eeh, hur vet du det?

Jaha, den andra heter möjligtvis inte Allis?  asså, nu börjar det bli otäckt, hur kan du veta det? Är du någon jag känner eller?

Har du haft hund någongång?  Jaa, för länge sen hade jag en dvärgpudel..

Som hette Charlie, var det inte så?  Alltså, nu får du förklara dig, hur kan du veta vad min hund hette, han har ju dessutom varit död i över tjugo år...?

Du bor i en by va utanför en mindre ort, uppe längs norrbottenskusten?  VA FAN SÄGER DU? hur kan du veta det? nu ringer jag till polisen, för det här är bara så otäckt!

Du tänker ringa 112 alltså?    Alltså hur kan du veta allt detta?

För du är ju jag, eller rättare sagt jag är ju du!

Sensmoralen lyder. Man vet aldrig vem som döljer sig bakom en blogg på nätet. Det kan vara du, eller varför inte jag, precis som det kan vara någon helt annan, kanske en helt okänd eller så är det en helt känd en som döljer sig vid tangenterna,.... *flinar både illmarigt OCH förvirrat*

Nattinatti...!

Idag har jag inte gjort ett dyft. Jo, jag har ringt mig "sjuk" vilket låter lite märkligt eftersom jag ju är sjukpensionär. Men nu är jag sjukare än vanligt ;). Nej, är bara så himla trött. Det är så himla jobbigt att gå var eviga dag som en zoombie, varje stund längtar jag till att få gå och sova, morgon som kväll. Nu när det dessutom är så jäkla kallt så gör det ju inte värken lättare att bära precis.

Så idag har jag ringt till mina kursdeltagare om att morgondagens kurs är inställd. Det känns jätteskönt, även om det är jätteroligt att träffa alla men just nu är jag så trött att jag inte orkar. Så dagen har jag ägnat till att bläddra i min nya bok inom symaskinbroderi, blivit inspirerad, suttit med en pläd omkring mig och bara varit. Otroligt skönt.

Och imorgon tänkte jag göra samma sak. Bara vara.. många tror nog att sjukpensionärer har ett ganska skönt liv, och det har nog många men livet är inte alltid så lätt, inte för någon. Och jag minns när jag jobbade heltid, var alltid i farten, tusen saker på en gång osv, men nu är varje sak som ska/bör göras ett nästan oöverstigligt hinder, och ibland vill jag bara dra ett täcke över huvudet och sova i flera dygn.. men även om det gick så skulle det ju inte hjälpa..suck...åter suck...

Jag hatar Fibron!

Försöker dock se det positiva i tillvaron.

Men Ibland är det svårt.

Mycket svårt.

Inte så att jag är deprimerad, det är en hemsk sjukdom och jag vill inte förringa den genom att säga att jag är deppad för det är jag inte, jag är "bara" lite låg i energi, trött , slut och less.

så är det bara!

Less.

Japp, vad finns det mer att tillägga? Inget just nu iaf...

Nattinatti....